Det där med kärleken.

Jag orkar faktiskt inte lägga ner mer energi nu.
Allting får bli som det blir.

Jag förstår inte varför man känner sån press egentligen och känner:
ÅH VARFÖR GJORDE JAG SÅ FÖR!?
VAD TÄNKER HAN OM MIG NU!?
HUR SKA JAG GÖRA NU!?
VAD ÄR DET FÖR FEL PÅ MIG!?


Det är bara helt slöseri med tid. Man vinner verkligen inget på det.
Man är kung som man är och förstår inte människor det så är det deras fel.
Då är det inte menat.

Men det är ganska fantastiskt när man tänker efter...
Hur mycket man kan känna. Hur glad och ledsen man kan bli.
För att man tänker på någon.

Jag tycker om när någon kommer in i ens liv och man tycker att den är så intressant och man vill bara ha mer och mer. Hur en annans närhet påverkar en. Att man får fjärilar i magen, blir alldeles fnissig och njuter bara av den stunden man är tillsammans. Man vill aldrig att stunden ska ta slut.



Ikväll lyssnar jag på Håkan Hellström och känner kärlek.
För en risk att låta extremt fjortis så måste jag ändå säga att han sjunger ut allt jag känner med ord.
Åh, älskar honom, på riktigt.